Ett nytt evangelium
Publicerad 21 december 2003 10:39 i DN
Essän den 21 december 2003
Julen 1940 kunde man i Tyskland läsa ett nytt och mera "ariskt"
julevangelium, där Nya testamentets judiska ursprung tvättats
bort och anpassats till landets rasideologi.
När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man
i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det
nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans
första åtta dagar inleder "Guds budskap", den sällsamma
bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att
nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på
torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen
att "förtyska" evangeliet har allt som påminner
om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats
bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar
man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar
man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning
1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än
för Luther, inte bara att översätta utan att omforma
Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I
ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande
krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk
politik.
Hitler visste långt före maktövertagandet
att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och
legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt
intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog
hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare
till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och
kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta
teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti
NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren
och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu
mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år "Die
Judenfrage", där han med teologiska argument pläderar
för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det
främlingskap som Gud dömt dem till.
Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism
var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP
och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet
för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche
Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och
blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom.
Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer
Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet
på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på
slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska
genombrott - en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse.
Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens
i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland
andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland
andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer
och humanister.
Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle
främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet,
tillsammans med en katekes och en ny psalmbok "Großer Gott,
Wir Loben Dich". Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet
Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick
inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än
105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades
som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga
angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen
var 90.000.
Det första steget i avjudaiseringen är att "Guds
budskap" utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe
förbereddes en samling tyska andliga texter för att "undvika
gammaltestamentliga gestalter" och helgon som är främmande
för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat
urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann
som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.
Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla
andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet
och dess klart judiska ansats: "Släkttavla för Jesus
Kristus, son av David, som var son av Abraham", varpå följer
en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande
princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat
av den "judekristna" församlingen och att ha förstärkt
den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet
i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så
tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.
Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger
"till det judiska landet, till David stad", han är inte
längre "av Davids hus och släkt". I änglarnas
lovsång "Ära vare Gud i höjden" har man tagit
bort frasen "i Davids stad", och därmed hela det stora
tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad
Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt
den messianska kopplingen, liksom utgivarna av "Guds budskap".
Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma
år som "Guds budskap" försöker han bevisa
att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske
far, inte blodsmässigt var jude utan "galileisk". Enligt
Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-
judiskt område. De österländska stjärntydarna
kommer inte till Jerusalem och frågar inte: "Var finns judarnas
nyfödde kung?" (Matt 2:2).
När det blir dags för Jesu omskärelse på
den åttonde dagen - för övrigt ett memento för
krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till
omskärelse - har templet strukits, judendomens främsta helgedom.
Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller
finns Marias "rening enligt Mose lag" med. Magnificat (Marias
lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och
Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt
korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham,
Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna
i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska
texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder
eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.
En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln;
en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar,
underrubriker. Den är daterad "I den avgörande tyska
kampens år 1940". Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar
ganska tydligt "Mein Kampf" och det finns andra likheter mellan
"Guds budskap" och Hitlers "bibel". Der Sieg des
Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan
också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är
inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela
Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands
med judarna. Det folk - Volk, ett annat laddat kodord - som nämns
oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre
det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när
det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde
och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört
effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år
torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar
med när det används i "Guds budskap". Och det starkaste
stödet för kristendomens judiska rötter, "frälsningen
kommer från judarna" (Joh 4:22) har förklarats som oäkta
och förekommer alltså inte i "Guds budskap".
Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde
sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska
språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst
har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både
vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är
forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det
tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske
till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten
finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra
dimensioner. I "Guds budskap" resulterar det i en teologiskt
motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans
Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället
ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först,
därefter greken.
Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade
judiska barn i "Guds budskap" - kanske blev det för magstarkt
efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade
österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog
till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade
Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot
och stam och att skottet växer från stammen av den judiska
davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet
och kultur på tröskeln till 2004, drygt 70 år efter
den nazistiska raspolitikens genombrott.
Anders Gerdmar
Anders Gerdmar är teologie doktor och forskar kring
teologi och antisemitism vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet.