Ett nytt evangelium

Publicerad 21 december 2003 10:39 i DN

Essän den 21 december 2003
Julen 1940 kunde man i Tyskland läsa ett nytt och mera "ariskt" julevangelium, där Nya testamentets judiska ursprung tvättats bort och anpassats till landets rasideologi.

När julen 1940 kom till krigets Tyskland kunde man i kyrka och hem läsa ett nytt julevangelium, präglat av det nya Tysklands ideologi. Berättelsen om Jesu födelse och hans första åtta dagar inleder "Guds budskap", den sällsamma bibelutgåva som kanske var det tydligaste tecknet på att nazistisk och antisemitisk ideologi inte bara nått ut på torgen utan också in i kyrkbänken. I målsättningen att "förtyska" evangeliet har allt som påminner om Nya testamentets ovedersägliga judiska rötter tvättats bort. Med säker fingertoppskänsla för vilka strängar man skulle spela på hos den lutherska allmänheten presenterar man projektet som ett slags uppföljare till Martin Luthers bibelöversättning 1522. Nu betyder emellertid förtyska något annat än för Luther, inte bara att översätta utan att omforma Bibeln så att den passar in i det nya Tysklands rasideologi. I ett sådant Tyskland behövde de främst ideologiskapande krafterna mobiliseras och hjälpa till att legitimera en rasistisk politik.

Hitler visste långt före maktövertagandet att han i det djupt protestantiska Tyskland behövde stöd och legitimation från teologer och kyrkomän. Han visade personligt intresse för 1870-talets store kyrkoman tillika antisemitiske ideolog hovpredikanten Adolf Stoecker, som hyllades som en föregångare till den rasistiska antisemitismen. Hitler blev bönhörd och kunde redan vid 1933 års genombrott räkna flera prominenta teologiska professorer till Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP. Främst av dessa var den världsledande bibelforskaren och judendomsexperten Gerhard Kittel (1888-1948), son till den ännu mer berömde Rudolf Kittel. Kittel skrev samma år "Die Judenfrage", där han med teologiska argument pläderar för en apartheidpolitik genom vilken judarna får erfara det främlingskap som Gud dömt dem till.

Den som gick längst i sin teologiskt motiverade antisemitism var Kittels lärjunge Walter Grundmann, som 1930 gick med i NSDAP och den 1 april 1934 blev medlem nummer 1032691 i stödförbundet för SS och tillhörde den nya kyrkliga rörelsen Deutsche Christen. Grundmann var liksom Kittel professor i Nya testamentet och blev den kanske främste pionjären för en nazistisk kristendom. Trettiotre år gammal startar han tillsammans med ledande teologer Institutet för studiet och utrotandet av de judiska inflytandet på det tyska kyrkliga livet i Eisenach. Institutet grundades på slottet Wartburg där Martin Luther en gång vann sitt teologiska genombrott - en plats vald i fullt medvetande om dess symboliska betydelse. Institutet tycks ha fått stort genomslag. Vid 1940 års konferens i Wittenberg samlades 600 teologer och kyrkomän, inklusive bland andra nordiska deltagare, och vid liknande konferenser medverkade bland andra den lundensiske professorn Hugo Odeberg och andra svenska teologer och humanister.

Den nazistiska folkbibeln var ett av de projekt som skulle främja en kristendom befriad från det judiska inflytandet, tillsammans med en katekes och en ny psalmbok "Großer Gott, Wir Loben Dich". Den senare var avjudaiserad: det hebreiska ordet Halleluja, orden Sion och Jerusalem togs bort. Detta försiggick inte i det fördolda; på kort tid distribuerades mer än 105.000 förbeställda exemplar. Det var krig, och bibeln producerades som ett fält- och folktestamente. För en första upplaga angav man 200.000, och den första upplagan av den kompletta versionen var 90.000.

Det första steget i avjudaiseringen är att "Guds budskap" utelämnar Gamla testamentet helt. I dess ställe förbereddes en samling tyska andliga texter för att "undvika gammaltestamentliga gestalter" och helgon som är främmande för folket. Bibeln består av ett starkt ideologiskt präglat urval i form av en bibelharmoni av Nya testamentet, lett av Grundmann som själv var internationellt erkänd som bibelforskare.

Hur bibeln inleds är också betecknande. Alla andra bibelutgåvor inleder Nya testamentet med Matteusevangeliet och dess klart judiska ansats: "Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham", varpå följer en judisk (!) släkttavla, med den judiske kung David som strukturerande princip. Matteusevangeliet misstänktes för att vara redigerat av den "judekristna" församlingen och att ha förstärkt den judiska dimensionen. Den nazistiska bibeln börjar med julevangeliet i Lukas version. Avsnitt med judisk prägel lyftes ut, eller så tar man bort enstaka ord för att avjudaisera.

Josef färdas inte längre som Lutherbibeln säger "till det judiska landet, till David stad", han är inte längre "av Davids hus och släkt". I änglarnas lovsång "Ära vare Gud i höjden" har man tagit bort frasen "i Davids stad", och därmed hela det stora tankesammanhang som knyter Jesus som judarnas Messias till Davids stad Betlehem. En judisk mottagare av Lukas berättelse såg direkt den messianska kopplingen, liksom utgivarna av "Guds budskap". Men för Grundmann var inte Jesus ens jude. I en avhandling samma år som "Guds budskap" försöker han bevisa att Maria inte var judinna och att Josef, som han menar var Jesu jordiske far, inte blodsmässigt var jude utan "galileisk". Enligt Grundmann var denna provins etniskt sett ett icke-

judiskt område. De österländska stjärntydarna kommer inte till Jerusalem och frågar inte: "Var finns judarnas nyfödde kung?" (Matt 2:2).

När det blir dags för Jesu omskärelse på den åttonde dagen - för övrigt ett memento för krafter som vill frånkänna svenska judar rätten till omskärelse - har templet strukits, judendomens främsta helgedom. Omskärelsen nämns inte, bara att barnet bars fram. Inte heller finns Marias "rening enligt Mose lag" med. Magnificat (Marias lovsång) har strukits, Simeons lovsång avjudaiserats och Sakarias lovsång har reducerats till några få politiskt korrekta strofer. Sångerna är ju alla knutna till Abraham, Israel och David. Dessutom visste dessa lärda män att hymnerna i fråga har en tydligt semitisk språkdräkt. Bibliska texter med sådana nedslag i europeisk kultur som Rembrandts bilder eller de stora tonsättarnas Magnificat stryks med några penndrag.

En ödesmättad krigsretorik präglar bibeln; en bibelutgåva är ju inte bara texten utan inledningar, avsnittsindelningar, underrubriker. Den är daterad "I den avgörande tyska kampens år 1940". Med en huvudrubrik som Sein Kampf klingar ganska tydligt "Mein Kampf" och det finns andra likheter mellan "Guds budskap" och Hitlers "bibel". Der Sieg des Lebens, Livets seger, talar nog inte bara om uppståndelsen utan också om den Sieg som var ett av dagens kodord. Och det är inte hela världen som ska skattskrivas som hos Lukas, utan hela Riket, kanske ett utslag av avskyn mot en internationalism som förbands med judarna. Det folk - Volk, ett annat laddat kodord - som nämns oftare här än i den grekiska förlagan är inte längre det judiska utan snarare det tyska. Ordet judar behålls bara när det är negativt, när Jesus disputerar med andra judiska lärde och när uttryck kan tolkas till nackdel för judarna. Den oerhört effektiva antijudiska propaganda som pågått i tiotalet år torde innebära att dagspolitikens laddade bruk av ordet jude klingar med när det används i "Guds budskap". Och det starkaste stödet för kristendomens judiska rötter, "frälsningen kommer från judarna" (Joh 4:22) har förklarats som oäkta och förekommer alltså inte i "Guds budskap".

Att studera hur kolleger i samma forskningstradition använde sina eminenta kunskaper i Nya testamentet, judendomen och det grekiska språket, men ställde detta i en totalitär regims tjänst har inte bara historiskt intresse. Det väcker frågor om både vetenskapens och teologins uppdrag och roll i samhället: är forskarskråets och teologers produkter salt eller spegel? Det tysta trycket att vara politiskt och akademiskt korrekt, eller kanske till och med som här, att leva i symbios med den politiska makten finns nog kvar, från antiken till nutid, om än i helt andra dimensioner. I "Guds budskap" resulterar det i en teologiskt motiverad urkundsförfalskning, formad i en den politiska agendans Prokrustessäng. Men Julevangeliets budskap var och är i stället ett om Jesus som frälsare för allt folket, juden först, därefter greken.

Följdriktigt hörs inget ramaskri över slaktade judiska barn i "Guds budskap" - kanske blev det för magstarkt efter kristallnatten, och medan godsfinkor med judiska familjer rullade österut mot Auschwitz. Den avjudaiserande bibelutgåvan bidrog till legitimeringen av SS-truppernas insatser. Men det oförfalskade Julevangeliets fasthållande vid att Jesus är av Jesse rot och stam och att skottet växer från stammen av den judiska davidiska dynastin är ett memento för europeisk kristenhet och kultur på tröskeln till 2004, drygt 70 år efter den nazistiska raspolitikens genombrott.

Anders Gerdmar

Anders Gerdmar är teologie doktor och forskar kring teologi och antisemitism vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet.